Ett litet personligare inlägg tyckte jag passar bra nu efter en begravning. Tårarna rinner fortfarande, det här är tugnt. När min pappa var 6 år så blev min farmor och Björn tillsammans och levde ihop ett bra tag tills dom skilldes åt. Björn var alltså som min låtsasfarfar. Han har alltid vart speciell. Och då menar jag verkligen speciell. Antingen var man hans vän - eller ovän. Han var en riktigt duktig affärs man som älskade frimärken. Han åkte runt överallt med sina vänner. Affärer. Han var en riktigt djur och barnvän. Någon helg innan han gick bort var han hos Calle, hans bästavän. Hans land. Dom åkte ut i båten och fiskade. Björn låg där framme och njöt av sommaren och värmen medans Calle fick köra båten. Dom fick upp 22 abborar. Han har alltid tyckt om mig och min bror. Samma med min mamma och pappa. Han satt hemma hos oss dagligen och bara snackade i flera timmar. Han berättade sina historier, han tog hand om oss, bjöd oss ut på mat hela tiden, köpte grejer åt oss och han var en amazing person. Han kom på mina födelsedagar, på julafton och så hade han 2 landställen. Ett ute i Krokek och ett bort i Sanden. Han älskade att fiska som jag sa och dricka cola direkt från flaskan. Han låg alltid och sov i gräset. På tal om gräset, så låg han och rensade sina kära abborar i 4 timmar. Och djuren, låg så nära som möjligt. Han var så otrolig mot dom. Han hade många vänner och bekanta och många som brydde sig om honom. Han verkade ju alltid må så jävla bra. Alltid. Ingenting var fel på honom. Jag kommer hem en dag, det var i slutet på Juli. Min bror säger till mamma ''du har hört vad som har hänt med Björn va?'' Det klart jag har svarar hon. Då börjar jag fråga. Björn hade ringt till min pappa och sagt att han var riktigt sjuk. Han berättade att vi skulle skicka blommor, hälsa och ringa till. Han sa att våran familj var dom bästa som fanns. Och att han ville att allt skulle vara normalt, att vi skulle hänga med ut till hans land. Han skulle opereras. Ingen visste om han skulle vakna upp igen. Veckan gick. Mina föräldrar var hos han hela dagarna och jag satt här hemma och undrade. Vi alla var 99 % säkra att han skulle gå bort. Om inte ett mirakel skulle uppstå. Sen kom dagen. Den 4 Augusti 2011 denna sommar, lämnade han jorden. Och idag fick jag säga hejdå på riktigt. Nu finns inte Björn kvar längre. Jag kommer sakna hans röst. Allid när man svarade i telefonen hörde man ''De Björn''. Det ska jag aldrig i hela mitt liv få höra igen. Jag kommer alltid minnas hur han var. Men han kommer aldrig finnas levande brevid mig. Jag kommer nog aldrig kunna leva så mycket som du levde. Och jag vill tacka för alla fina stunder tillsammans med dig. Allt du har hjälpt mig med och framför allt ställt upp med. Vännerna på din begravning idag gick fram till oss stup i kvarten och berättade att mamma hade ringt dig, sagt att det fanns paj här hemma och du lös upp som solen och sa ''Nae, nu ska jag åka iväg och äta lite paj!'' Till minne har vi bilder och din bil och vi kollar till ditt hus då och då. Allting gick så snabbt, jag ville hinna ta farväl. Det var en tidig morgon ju. Du lyckades ta dig till trappen och be grannarna ringa ambulansen. Ditt hjärta var krossat. Du hade fått hjärtattacker och det hade brustit i mellan. Bara maskinerna inne på akuten kunde hålla dig till liv. Vila i Frid min kära vän. Nu vilar du, i Guds händer.

Jag har ju inte skrivit alls mycket om mig själv, även fast jag har haft denna blogg i över ett år! Dock har jag rensat mina inlägg då och då. Men nu var det dags. Mitt namn är alltså Vilma Felicia Tilde Belin och jag är en glad tjej på 13 vårar. Idag precis började jag på en ny skola vid namn Hultdalskolan (kallas:Hulta) och trivs superbra med min nya härliga klass. Jag är väldigt pratglad och när jag väl lär känna någon så kan jag vara huuuuuur öppen och oblyg som helst. Ska jag vara ärlig så stod jag spritt språngande naken på ssc mitt i rummet första dagen och vad jag gjorde vill ni inte ens veta. Haha! Så som sagt, öppen och social. Jag älskar att träna innebandy, shoppa, ta bilder och va med kompisar. Det är trots allt det jag lever för. Familjen också såklart. Hatar personer som bara tänker på sig själva och är bara är sura hela tiden. Jag är singel just nu och det är så jag känner för att ha det. Jag trivs som det är just nu. Bor i en liten byhåla vid namn Norrköping men jag klagar inte. Som ni ser på bilderna så är jag ganska galen faktiskt, men jag kan även vara mogen när det gäller och jag vill! Att jag ens visar bilderna, herregud.

Ett litet personligare inlägg, men eftersom du inte kan prata och du låg och sov när jag skulle hälsa på dig. Ville bara säga till dig Josefin att du ska krya på dig så mycket som möjligt. Hörde att du hade fått en ny dator också, så nu blir ju livet lite roligare eller hur? Tycker så jävla synd om dig och jag hoppas att du snart mår bättre. Tänker på dig hela tiden. Du är verkligen en av mina bästa vänner och jag vill att du ska må så prima och bra som möjligt. Massa massa pussar och kramar till dig. Min fina Jossan. I love you! ♥

Någonstans jag vill som jag alltid velat besöka är USA. Att bara få upptäcka landet med mina egna ögon och bara knäppa massa fina bilder, gå i massa shoppingaffärer, kanske se eller träffa på någon större stjärna. Se hur stort det är till skillnad mot Norrköping. Bara få vara där. I NEW YORK eller LA. Bara ligga där och sola på den heta LA stranden, känna värmen och vattnet.

Åh, så underbart. Käka massa god mat på alla resturanger, se alla stora byggnader där mina fötter strosar runt. Dit vill jag, dit ska jag. Någongång i livet. Bara ta mig dit. Drömma gör jag ännu, men någongång. Då jävlar!

Idag är det inte en vanlig dag, för idag är det Hannas födelsedag. Hjärtat, jag hoppas du får det hur bra som helst på ditt träningsläger för du har kämpat dig dit och du är värd att vara där. Få fina presenter och många grattis kramar. Du är så speciell för mig, du är den ända i min närhet jag trivs med och litar på.

I våran galax ser jag dig som stjärnan som lyser upp, jag ser dig som min supernova.

Hanna Victoria Löfberg, vart ska jag börja? För snart ett år sedan så var du den mest egotrippade och idiotiska personen jag kände - men nu är du något helt annat. Du är den personen jag alltid vill vara med, som jag vill dela skratt och hemligheter med, vilket jag också gör. Du är min absolut allra bästa vän och jag skulle inte vilja byta ut dig mot någon eller något. Även om du och jag kan skrika och bråka som om världen skulle gå under så är du alltid nummer ett. Jag kan helt seriöst inte se mig ett liv utan dig, allting skulle stå still och det skulle vara svart och grått. Trist helt enkelt. Jag har aldrig känt mig så trygg och så hemma med någon person som jag gör när jag är med dig. Ingen är perfekt och du och jag har våra brister men det gör oss bara starkare efter varje fall. Under tiden som gått med dig har jag ändrats som person helt och det har du med, till något bättre. Du ska bara veta hur jävla dåligt jag mår när jag är utan dig eller när du och jag bråkar. Då är ingenting bra längre, ingenting. Rent bokstavligt. För du och jag är hur lika som helst, i sättet, i humorn, i kroppen och det är det som gör att vi kan bråka - för att vi vill och gör samma saker. Hela världen snurrar och blir helt galen när jag är med dig. Det kan räcka med att vi sitter hemma en regnig dag och skratta åt våra torra ''Klas Gören, kommer duuuuuuuu?''

Jag är så dålig på det här och det kommer inga ord ur mig, skulle kunna skriva en lång bok och lite till. Flera hundra sidor med våra galna bilder och våra roliga skämt.

Jag älskar dig. Du och jag förevigt. Vart du än är och vart du än befinner dig så finns jag alltid där för dig. Jag vakar över dig som gud över jorden, förklarar mina känslor genom dom här orden. Dagarna kommer och dagarna går, jag älskar bara dig och jag hoppas du förstår. Det finns en dröm och du och jag lever i den, när du ser på mig så stannar tiden. Tusen diamanter finner jag i dina ögon, alla mysiga stunder i livet det är du som gör dom.