Ett litet personligare inlägg tyckte jag passar bra nu efter en begravning. Tårarna rinner fortfarande, det här är tugnt. När min pappa var 6 år så blev min farmor och Björn tillsammans och levde ihop ett bra tag tills dom skilldes åt. Björn var alltså som min låtsasfarfar. Han har alltid vart speciell. Och då menar jag verkligen speciell. Antingen var man hans vän - eller ovän. Han var en riktigt duktig affärs man som älskade frimärken. Han åkte runt överallt med sina vänner. Affärer. Han var en riktigt djur och barnvän. Någon helg innan han gick bort var han hos Calle, hans bästavän. Hans land. Dom åkte ut i båten och fiskade. Björn låg där framme och njöt av sommaren och värmen medans Calle fick köra båten. Dom fick upp 22 abborar. Han har alltid tyckt om mig och min bror. Samma med min mamma och pappa. Han satt hemma hos oss dagligen och bara snackade i flera timmar. Han berättade sina historier, han tog hand om oss, bjöd oss ut på mat hela tiden, köpte grejer åt oss och han var en amazing person. Han kom på mina födelsedagar, på julafton och så hade han 2 landställen. Ett ute i Krokek och ett bort i Sanden. Han älskade att fiska som jag sa och dricka cola direkt från flaskan. Han låg alltid och sov i gräset. På tal om gräset, så låg han och rensade sina kära abborar i 4 timmar. Och djuren, låg så nära som möjligt. Han var så otrolig mot dom. Han hade många vänner och bekanta och många som brydde sig om honom. Han verkade ju alltid må så jävla bra. Alltid. Ingenting var fel på honom. Jag kommer hem en dag, det var i slutet på Juli. Min bror säger till mamma ''du har hört vad som har hänt med Björn va?'' Det klart jag har svarar hon. Då börjar jag fråga. Björn hade ringt till min pappa och sagt att han var riktigt sjuk. Han berättade att vi skulle skicka blommor, hälsa och ringa till. Han sa att våran familj var dom bästa som fanns. Och att han ville att allt skulle vara normalt, att vi skulle hänga med ut till hans land. Han skulle opereras. Ingen visste om han skulle vakna upp igen. Veckan gick. Mina föräldrar var hos han hela dagarna och jag satt här hemma och undrade. Vi alla var 99 % säkra att han skulle gå bort. Om inte ett mirakel skulle uppstå. Sen kom dagen. Den 4 Augusti 2011 denna sommar, lämnade han jorden. Och idag fick jag säga hejdå på riktigt. Nu finns inte Björn kvar längre. Jag kommer sakna hans röst. Allid när man svarade i telefonen hörde man ''De Björn''. Det ska jag aldrig i hela mitt liv få höra igen. Jag kommer alltid minnas hur han var. Men han kommer aldrig finnas levande brevid mig. Jag kommer nog aldrig kunna leva så mycket som du levde. Och jag vill tacka för alla fina stunder tillsammans med dig. Allt du har hjälpt mig med och framför allt ställt upp med. Vännerna på din begravning idag gick fram till oss stup i kvarten och berättade att mamma hade ringt dig, sagt att det fanns paj här hemma och du lös upp som solen och sa ''Nae, nu ska jag åka iväg och äta lite paj!'' Till minne har vi bilder och din bil och vi kollar till ditt hus då och då. Allting gick så snabbt, jag ville hinna ta farväl. Det var en tidig morgon ju. Du lyckades ta dig till trappen och be grannarna ringa ambulansen. Ditt hjärta var krossat. Du hade fått hjärtattacker och det hade brustit i mellan. Bara maskinerna inne på akuten kunde hålla dig till liv. Vila i Frid min kära vän. Nu vilar du, i Guds händer.